StatpedMagasinet 3–2016

Bristande samordning i hela Norden

Ellie Mattsson og hennes mor Annika Mattsson

Annikas och Ellies vardag i Sverige liknar många andra familjers i Norden. Trots stort serviceutbud, höga ambitioner och omfattande ansträngningar från samhällets sida upplever personer med funktionsnedsättning och deras familjer ungefär samma problem i hela Norden: Utbudet är svårt att överblicka och samordningen brister.

Svenska Riksrevisionen konstaterar i en rapport 2011 att bristen på samordning har påtalats av aktörerna, tillsynsmyndigheterna och brukarna själva. När det handlar om barn med funktionsnedsättning, blir det ofta föräldrarna som måste ta initiativet och ansvaret för samordning av det stöd som barnet behöver. Riksrevisionen konstaterar sakligt att det ”inte sällan” leder till svåra konsekvenser: Det är en betungande uppgift för föräldrarna som kan leda till både sjukskrivning och arbetslöshet.

Riksrevisionens granskning resulterade i slutsatsen att det finns en lång rad problem när det gäller samordning i Sverige. Olika lagar och föreskrifter som finns, har inte löst samordningsproblemen. Kommunerna har exempelvis skyldighet att erbjuda individuell plan, men aktörernas inställning ändras inte automatiskt: Föräldrarna får ändå det slutliga ansvaret för att koordinera den individuella planen.

Hård kritik från Riksrevisionen

Riksrevisionen pekar på att behovet av en särskild person med ansvar för samordning av stödet, har lyfts fram många gånger. Samtidigt konstaterar man att det verkar finnas ett motstånd mot att prova åtgärden och avrundar med en hård vidräkning med aktörerna: ”Organisationens egna intressen, snarare än den enskildas behov, har fått stå i fokus.”

I ytterligare en skarp kommentar påpekar revisionen att många vittnar om olika bedömningar mellan likvärdiga fall. Beslutsfattandet är godtyckligt, aktörerna saknar vägledning eller beslutsstöd. Det är många aktörer inblandade och ingen tycks känna ansvar för helheten.

Slumpen styr informationen

Även i Norge ser problemen likartade ut. Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd och aldring, NOVA, genomförde på uppdrag av Barne-, ungdoms- og familie-direktoratet, Bufdir, en studie om tjänsterna som riktar sig till familjer med barn med funktionsnedsättning. En slutsats i studien ”Tjenestetilbudet til familier som har barn med funksjonsnedsettelser” är att föräldrarna upplever att tjänsteutbudet är fragmenterat och att det ofta är en slump om familjerna får information om tillgängliga tjänster. Dessutom är tjänsternas kvalitet varierande. Bjørn Lescher-Nuland, avdelningsdirektör på likestillingsavdelingen vid Bufdir medger utan förbehåll att samordningen lämnar mycket övrigt att önska:
– Det är tydligt att tjänsterna inte är tillräckligt väl koordinerade, säger han.

– Klienterna måste förhålla sig till många institutioner. Vi har helt enkelt inte lyckats organisera dem på ett bra sätt. Det händer mycket gott inom sektorerna, men mellan sektorer är det svårt att få till ett bra samarbete. Frågan finns högt uppe på den funktionshinderspolitiska dagordningen i Norge, men det i sig garanterar inte framgångsrika resultat:

– Det är stora system som ska ändras, och då blir det svårt, säger han och lyfter fram 0–24-samarbetet (1)som syftar till att stötta barn och unga under 24 år att stanna kvar i skolan, och som i allra högsta grad också är relevant för gruppen unga med funktionsnedsättning. Tanken är att flera departement och direktorat ska samarbeta för att anpassa regelverk och samordna tjänster. Staten är kraftigt sektoriserad – bättre samordning kräver ett krafttag mot den traditionella organisationen.

Slår ett slag för sektorsövergripande lagstiftning

I Danmark finns Lov om retssikkerhed og administration på det sociale område som bl.a. ska tillförsäkra den enskilde en helhetsorienterad insats. Det finns motsvarande regler i forvaltningsloven, men lagen är en sak och praxis en annan:

– Kommunerna arbetar med att människor ska ha bara en ingång i systemet, så att man slipper flera handläggare, säger Janus Tarp, ordförande for UlykkesPatientForeningen och juridisk konsult. På sina ställen fungerar det, men inte på andra. Det är viktigt att samhället tar hand om alla ens behov på en gång – att man inte fragmenterar tjänsterna. Man kan önska sig lite mer reglering lagvägen.

Janus Tarp tycker att man bör gå ifrån sektorslagstiftning till en sektorsövergrip- ande lag, där målet är ett gott liv för den enskilde med utbildning och jobb.

– Det är målet som bör styra och medlen bör anpassas efter. I dag sitter var och en i sin sektor, i sitt stuprör, och det finns inga incitament att tänka samordnat. I vissa kommuner tänker man redan så, men det är inget som påläggs utifrån, det är kommunerna själva som har bestämt att göra det.

Fragmenteringen av tjänsterna kan exempelvis leda till att personer med funktionsnedsättning, som man vet skulle kunna få jobb med rätt utbildning, aldrig får den rätta utbildningen eftersom kommunen saknar stöd i lagen för att erbjuda den.

– Hela situationen faller eftersom lagstiftningen är sektorsuppdelad, säger Janus Tarp. Han menar att problemet är att rättssäkerhetslagen inte gäller på alla områden och är alldeles för okonkret – det saknas en beskrivning av vad man vill ge medborgarna, det är svårt för kommunerna att veta vad målet är.

Högt uppe på den danska dagordningen

Liksom i de övriga nordiska länderna finns frågan om samordning högt uppe på den danska dagordningen, det finns en handlingsplan och frågan diskuteras i funktionshindersorganisationerna.

– Politikerna har pratat om bättre samordning i många år och då och då sker det förbättringar, men det är långvariga traditioner som måste brytas.

Janus Tarp ser att den hårda ekonomiska pressen på den offentliga sektorn kan leda till att kommunerna börjar arbeta med större samordning, helt enkelt eftersom det är ekonomiskt lönsamt.

– Är det verkligen ekonomin som ska sätta igång detta, säger han. Utgångspunkten borde vara vad som är bäst för personen.

Samordning kräver tid

I Finland genomförs en stor social och hälsovårds-reform sedan flera år tillbaka. Reformen är en konsekvens av att den nuvarande kommunbaserade strukturen inte klarar av att leverera jämlika och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Ansvaret för social- och hälsovårdstjänster flyttas från en kommunbaserad struktur till större och starkare aktörer. En viktig del handlar om skapa bättre integration av servicekedjor – i dag bollas exempelvis personer med funktionsnedsättning mellan sektorer, menar Ulrika Krook, juridiskt ombud för SAMS, Samarbetsförbundet kring funktionshinder.

– Vi måste bli bättre på att släppa in varandra, tänka tvärsektoriellt, inse att lärare är experter på pedagogik, terapeuter på behandling och ingenjörer på hur man skapar bättre ljudmiljö. Alla måste kunna samarbeta.

– Även om det finns lagstiftning som kan användas för bättre samordning, saknas verktygen, säger hon. Det finns helt enkelt inte strukturer för att arbeta på rätt sätt.

Ulrika Krook menar att den springande punkten är att det saknas avsatt arbetstid för just samordning. All arbetstid går åt till att utföra basuppgifter som är knutna till en viss tjänst.

– Det är så enkelt som att om det inte finns tid avsatt för samordning, ja, då finns det inte samordning. Jag tror att man i längden skulle spara tid genom bättre samarbete, men då måste man lägga ner lite extra tid från början.

Attitydförändring behövs

Ulrika Krook hoppas att den stora servicestrukturreformen ska leda till bättre resultat. Men för att nå dit krävs mer än en organisationsförändring, det krävs också en attitydförändring. Personer med funktionsnedsättning ska inte ses som en speciell grupp. Man måste tänka mer i termer av universell design och mainstreaming – när något är bra för den gruppen, är det också bra för alla.

– Jag brukar säga att steg ett är att lagstifta om det man vill uppnå. Men för en lyckad implementering krävs också arbetsredskap, rätt attityder och ledningens stöd. Vi behöver ges tid för att samarbeta, för om vi slår våra kloka huvuden ihop, sparar vi arbetstid i slutänden.

Tekst: Nino Simic
Foto: Truls Busch-Christensen

0–24-samarbeidet

Alle som møter barn og unge, helsestasjonen, barnehagen, barnevernet, skolen og NAV må samarbeide bedre slik at tjenestene fungerer sammen. For å styrke dette arbeidet i kommunene og fylkeskommunene samarbeider flere departementer og direktorater for å fjerne hindringer i regelverk, samordne tiltak og virkemidler og gjøre mer av det som virker. Bedre samordning sentralt kan gjøre at samarbeidet lokalt er lettere å lykkes med. Dette samarbeidet kalles 0–24-samarbeidet, fordi arbeidet er knyttet til utsatte barn og unge mellom 0 og 24 år.
Les mer på www.regjeringen.no.

Side 22 av 31