StatpedMagasinet 3–2014

«Alla är olika utom jag»

De bara kommer, de ofrivilliga rörelserna och orden, vackra ord, fula ord, fina ljud, fula ljud. Jag hann fylla 22 år innan jag visste att det fanns ett namn på mitt såkallade annorlunda beteende. Idag tycker jag, mitt i alltihopa, att alla som inte har Tourettes syndrom är annorlunda. Nu vet jag vad det heter, under 1980-talet visste vi ingenting. Missförstånden hopade upp sig likt morgonrusningen på en motorväg. Ticsen bara kom, poppade upp som en nysning, ja, vem väntar egentligen med att nysa? Dofter, ljud, färger, årstider påverkade mig. Ett förvirrande beteende av en pojke som annars uppfattades som blyg och något ensam. De flesta sa «tyst», «lägg av», «lugna ner dig» eller «vi tar det imorgon». Jag gick emot strömmen utan att ens gå och blev det motsatta av det givna – älskade kalla, gråa och mörka november, ogillade skarpt varma, svettiga och ljusa april. Röd var död, blå var livet. 2 var en ond siffra, 4 en god. Ja, så fortsatte tills jag fick veta att jag inte var galen, men rätt mänsklig ändå. 

Kände jag mig annorlunda som ung pojke? Inte alls. För mig var detta normalvarianten av ett beteende, det var de andra som var annorlunda, som var för långsamma, för omständiga. När jag kom i tonåren tog tvångstankarna över och jag visste att jag inte var som de andra. Jag skämdes, ville förbättra mig, gjorde vad som helst för att få vara vanlig i övervanliga kläder. Men jag kunde aldrig helt förklara för mig själv hurdan en vanlig människa egentligen är. Jag ville bara inte framstå som skolans psyko som var tvungen att upprepa rörelser, utföra ritualer och säga konstiga ord. Under konfirmationsundervisningen kallade jag Gud för «ett tomattryne» och upprepade ordet «salamipitt» när jag skulle citera Nya Testamentet. Inte för att jag ogillade undervisningen utan för att allt var så seriöst och tungt – och vanligt. Orden bara kom, jag planerade inte attackerna, de utfördes innan jag hann godkänna dem. 

Många har velat hjälpa, men de flesta ville göra mig till en «vanlig» människa. Även som vuxen undrar jag hurdan en vanlig normal människa är? Jag hoppas och tror att det heller inte finns någon vanlig människa därute. Jag tror för mycket på människan för att ge henne stämpeln «vanlig». Vi kanske vill kalla oss vanliga? Varför? För att slippa sticka ut, vara annorlunda, ja vem är egentligen annorlunda dig själv? Alla andra. «Alla är olika utom jag», sa Lasse Eriksson, min vän, komiker och författar med udiagnostiserad Tourettes. Det sammanfattar det mesta. Tryck aldrig ner en annorlunda människa i vanlighetsfascismen. En medmänniska för mig är en ovanlig människa som är vän med sin egen «galenskap light». I en tid då iPad, iPod och iPhone dominerar världen, slår jag ett slag för metoden som gjort mig så frisk som jag vill vara: iStörd+. De som verkligen hjälpte mig, var människor som var annorlunda, Störd plus. Störd plus består av de tre vackraste orden inom pedagogiken: Integritet, Intuition och Inkompetens. Vi kan träna talang, men vi kan inte lära oss att bli talanger. Idag kan vi gå på kurs för att lära oss vad som helst. Och det är väl och bra, men risken är att vi blir ihjälkursade, vi drunknar i informationstrycket och suddar ut vår egen personliga touch med en touchplatta någon annan har designat.

Kompetens är viktig, missförstå inte, men lita inte blint på allt som skrivs och sägs, på metoder och teorier. Jag är rädd för att vi då blir slav under kunskapen, att vi till slut drunknar mitt i all kompetensutveckling. Man måste givetvis vara kompetent för att våga göra fel, gå utanför yrkesrollen, vara medmänsklig. Men nyckeln till min väg vidare i livet var inte överkompetenta människor utan ödmjuka politiskt inkorrekta människor som litade på sin egen integritet och intuition. Jag räddades av människor som vågade göra fel med hjärtat. Ta chansen, kom in i min salami- och tomatvärld, analysera inte sönder de fula och vackra orden, gör mig inte till en fallstudie. Då försvinner min personlighet och jag slutar mina dagar som en annorlunda diagnos, inte som en medmänniska.

För matematik är viktig: Värdighet + Enkelhet + Närvaro = Ödmjukhet

 

Tekst: Pelle Sandstrak. Illustrasjon: Ole Johnny Hansen

PELLE SANDSTRAK er en svensk-norsk komiker, skuespiller og regissør som er mest kjent for stykket «Mr. Tourette Och Jag». Han omtaler seg selv som norsk trønder, bosatt i Sverige i 26 år.

Foto: Ove Hallin

Side 5 av 22